Berliner Boersenzeitung - Samlingen Haupt: Vad pengar avslöjar om oss människor

En sedel kan användas, ges bort, sparas – eller förvandlas till ett konstverk. Då börjar dess till synes entydiga betydelse att glida undan. Är det tryckta papperet fortfarande ett betalningsmedel, redan ett samlarobjekt eller framför allt bärare av en idé? Haupts samling utgår just från denna osäkerhet. Dess syfte är inte att föröka pengar, utan att undersöka vad pengar gör med människor och vilka föreställningar människor förknippar med dem. Den berliniske advokaten och konstsamlaren prof. dr Stefan Haupt har för detta ändamål samlat en samling som numera omfattar mer än 300 verk.

Under titeln ”Trettio silvermynt – konst och pengar” möts måleri, fotografi, objekt, grafik, konstnärsböcker, video och digital konst. Det som förenar dem är inte en viss stil, utan ett undersökningsobjekt: pengar som material, löfte, samhällsordning och anledning till motsägelse. Det är detta som skiljer denna samling från en myntsamling. Det är inte sällsyntheten och bevarandestatusen hos betalningsmedlen som står i centrum, utan deras konstnärliga omtolkning.

Utställningen ”Coverbilder im Original”, vars vernissage är annonserad till den 15 september 2026 kl. 18.00 hos Verband Deutscher Bürgschaftsbanken i Berlin, öppnar upp en aktuell infallsvinkel. Där kommer utvalda verk att visas som tidigare publicerats på omslagen till tidskriften Stiftung&Sponsoring. Kurator är dr Hermann Büchner. Övergången från den tryckta bilden till originalet väcker i sin tur en central fråga: Vad upptäcker vi i ett verk när det inte längre bara cirkulerar som en bild, utan står framför oss som ett föremål?

En tiodollarsedel förändrar perspektivet
Haupts samlarverksamhet inleddes 1993; inledningsvis var han särskilt intresserad av fotografi. Hans yrkesmässiga möten med konstnärer och gallerier ledde, utöver de juridiska frågorna, till ett växande intresse för själva verken. Senare trädde pengarna fram som ett sammanbindande tema. I en utförlig samlarintervju beskrev Haupt det innehållsmässiga budskapet samt det konstnärliga och hantverksmässiga utförandet som avgörande kriterier för förvärv – inte ett konstverks monetära värde.

”Money for Art” av Lee Mingwei intar en nyckelposition. Konstnären delade ut tio-dollarsedlar, vikta till skulpturer, till olika människor och följde hur de hanterade dem. Vissa behandlade dem som pengar och spenderade dem; andra bevarade vikningarna. Haupt förklarade denna utgångspunkt för sin tematiska samling även i ett samtal som publicerades 2024: Han var intresserad av att samma föremål bedömdes på helt olika sätt av mottagarna.
Försöket behöver inte omfatta någon spektakulär summa för att få stor räckvidd. Den som viker ut sedeln och betalar med den förstör dess skulpturala form, men får i gengäld ett konkret bruksvärde. Den som bevarar den avstår från denna användning och väljer istället en annan betydelse. Konstverket fastställer inte vilket beslut som är rätt. Det synliggör snarare att värdet inte enbart är knutet till föremålet, utan uppstår i relationen mellan föremålet och människan.

Där ligger en fruktbar utgångspunkt för hela samlingen. Konst om pengar behöver varken hylla rikedom eller illustrera fattigdom. Den kan vara ett experimentupplägg där vardagliga beslut plötsligt framträder som just beslut. En välbekant sedel räcker för att blottlägga skillnaden mellan pris, behov, minne och personlig anknytning.

Trettio silvermynt: Priset är inte värdet
Redan samlingens titel motsäger en neutral betraktelse av pengar. De trettio silvermynten hänvisar till den bibliska berättelsen om Judas förräderi. Här framträder pengar inte bara som ett praktiskt bytesmedel, utan i samband med lojalitet, skuld och köpbarhet. Haupt kopplar uttryckligen titeln till frågan om vilken betydelse människor tillmäter pengar i förhållande till andra värden.

Detta perspektiv förhindrar att pengakonst reduceras till dekorativa sedelbilder. Den blir intressant där en siffra inte längre ger något tillfredsställande svar: Vad kostar uppmärksamhet? Vad är en timmes arbete värt? Kan ett pris säga något om kvaliteten på en idé? Och vad händer när ett verks ekonomiska framgång blir viktigare än det som det uttrycker?

Samlingen innehåller även verk som tillskriver pengarna en annan social funktion. Hos Germaine Koh blir en mynt med inskriptionen ”I will” bärare av ett löfte. Dadara ställer med ”One Like/ Love” andra former av erkännande jämte de vanliga valutorna. Båda positionerna kunde ses i samband med utställningen på Bode-museet i Berlin. De förskjuter blicken från ägande och betalning till relation och ömsesidighet.

Ett fårhuvud och uppmärksamhetens mekanik
Hur direkt frågan om konstvärdet kan iscensättas visar ”The Value of Art – Sheep’s Head” av Christa Sommerer och Laurent Mignonneau. En äldre målning kopplas samman med en sensor och en skrivare på termopapper. Betraktarnas närvaro får det angivna priset att stiga. Det är inte en förändring av målningen, utan den registrerade uppmärksamheten som sätter igång mekanismen för värdeökningen.

Det roliga ligger i att sensorn inte förutsätter någon fördjupad konfrontering med bilden. Även ren närvaro kan utlösa processen. Verket kan därmed tolkas som en modell för en värdering som förväxlar synlighet med betydelse. Det som ofta uppmärksammas får större tyngd – om denna uppmärksamhet beror på förståelse, nyfikenhet eller slump förblir öppet.

Verket sätter samtidigt betraktarna själva på prov. Den som stannar till undersöker inte bara en kritik av konstmarknaden, utan blir en del av den avbildade processen. Avståndet mellan iakttagande och deltagande krymper. Det som är särskilt träffande här är inte påståendet att konstpriser i grunden är godtyckliga. Det är den mer precisa frågan om vilken information ett pris egentligen innehåller – och vilken det utelämnar.
Ett besläktat sammanhang ger Alicja Kwades ”Treibwerk” från 2013 uttryck för i en annan form. Åtta euromynt med olika valörer är ordnade i en rad; deras kanter har modifierats så att de griper in i varandra som kugghjul. Men mynten sitter orörliga fast på underlaget: det till synes fungerande urverket står stilla. Verket ingår i samlingen och presenterades 2025 i den åtföljande verk serien.

Mynten bevarar minnet av sin tidigare funktion och blir samtidigt delar av ett annat system. Som tolkning ligger frågan nära till hands om pengar här driver något eller själva drivs. Bilden av en välordnad maskin kan lika gärna stå för pålitlighet som för ett sammanhang som dess enskilda delar inte kan undkomma.

Nya förvärv: arbete, tid och konsumtionens språk
De nya presentationerna som publicerades 2026 visar att samlingen inte begränsar sig till ett historiskt urval av kända pengamotiv. I januari presenterade samlingen Charlie Steins ”Mindestlohn” (Minimilön), ett verk från 2011. Utgångspunkten är reproduktionen av ett kassakvitto, vars betydelse framträder genom en särskild tolkning. Ett oansenligt dokument från den dagliga konsumtionen blir därmed bärare av en social fråga.

Kassakvittot lämpar sig särskilt väl för detta just på grund av sin saklighet. Det anger vad en vara kostar, men säger i första hand ingenting om under vilka förhållanden den tillverkades och hur mycket arbete någon måste lägga ner för att kunna köpa den. I samband med titeln ”Minimilön” kan denna lucka tolkas som verkets egentliga ämne. Kvittot dokumenterar ett utbyte och öppnar samtidigt upp blicken för det som inte ingår i beräkningen.

I juli följde presentationen av Julia Herfurths ”Zeit ist Geld – Geld ist Zeit”. På arket, som skapades 2017, återkommer de båda meningarna i en fortlöpande handskriven upprepning, framåt och baklänges. Verket skapades inom ramen för projektet ”SWEAT SHOP”, som iscensatte konstproduktion under konkurrens- och tidspress. För att skapa ett beställningsverk hade de deltagande konstnärerna 30 minuter på sig vardera.

Här illustreras inte det ekonomiska sambandet i efterhand. Det ingriper i själva verkets tillkomst. Texten dokumenterar en aktivitet som måste äga rum inom ett förutbestämt tidsfönster. Samtidigt kan omvändningen av den välkända meningen läsas som en invändning: Pengar kan frigöra tid, men kan inte återfå den tid som redan förbrukats. Den skenbara ekvationen förblir ojämlik.

När pengarnas färg dyker upp på huden
Janine Mackenroth utvecklar ett annat tillvägagångssätt med ”THE EURO COLLECTION”, som i maj 2026 presenterades som ett nytt tillskott till samlingen. Konstnären överför färgnyanserna från de sju eurosedlarna till en nagellacksserie. De enskilda nagellacken är i det konstnärliga priskonceptet kopplade till den respektive sedelns nominella värde. Färgen blir därmed inte bara ett formgivningsmässigt, utan också ett ekonomiskt kännetecken.

Till den färdigställda kollektionen hör dessutom 49 unika nagellacksmålningar som tillsammans med färgnyanserna bildar en samlarutgåva. Den 2 maj 2026 överlämnades exemplar 1/49 till Stefan Haupt i galleriet aquabitArt i Berlin. I augusti var Mackenroths verk föremål för det numera 60:e bidraget i serien om verk ur samlingen i tidskriften Stiftung & Sponsoring.

Verket kan tolkas som en undersökning av hur social status blir synlig. Gränsen mellan konstnärligt material, konsumtionsvara och yttre självpresentation förblir avsiktligt genomtränglig. En nyans som till en början verkar vara vald utifrån smak får plötsligt ett pris och en koppling till en valuta. Pengarna avbildas inte, utan översätts till en annan vardaglig praxis.

I sammanhanget med Stein och Herfurth uppstår därmed en anmärkningsvärd triad. Ett kvitto, ett antecknat papper och en nagellacksflaska leder på olika sätt till arbetsförhållanden, tid och social värdering. Just mångfalden av uttrycksmedel förhindrar en schematisk kritik av pengarna. Samlingen vinner nya perspektiv, istället för att upprepa ett enda argument med alltid likartade bilder.

Sedeln som bild, pengaväskan som berättelse
Pengar är inte bara ett fysiskt föremål i samlingen. Pete Jones undersöker sedlar fotografiskt, bland annat genom genomlysning och kraftigt förstorade detaljbilder. Hans verk ”Tro | Kärlek | Hopp” från 2018 presenterades i juni 2026 i den tillhörande publikationsserien. Den välbekanta sedeln blir därmed ett bildrum, vars visuella strukturer lätt förbises i den vardagliga betalningstrafiken.

Karen Koltermanns videoverk ”Der Geldkoffer”, vars införande i samlingen presenterades i mars 2026, arbetar däremot med samspelet mellan film och iscensatt handling. Verket, som skapades 2001, monterar samman utdrag ur tre spelfilmer med en specialinspelad scen. I den fylls konstnärens tomma resväska av en bankanställd med 100-DM-sedlar.

Denna jämförelse visar hur olika sätt det finns att behandla pengar på konstnärligt plan. Fotografin förvandlar det snabba igenkännandet till ett långsamt betraktande. Videon undersöker de bilder och förväntningar som är förknippade med en viss form av penninginnehav. Båda tillvägagångssätten frigör sig från den rena återgivningen av en summa. De ifrågasätter de kulturella föreställningar genom vilka pengar utövar sin verkan.

Från den privata samlingen till den offentliga debatten
Samlingens historia är också en historia om skiftande utställningssammanhang. På Bode-museet kompletterade verk från samlingen under 2016 och 2017 utställningen ”Konst präglar pengar: MUSE MACHT MONETEN”. Myntkabinettet förenade då historiska och samtida perspektiv med konstnärliga frågor om frihet, makt och ekonomiskt beroende. Låneobjekten från samlingen utgjorde en av de tre pelarna i utställningskonceptet.

År 2018 presenterades delar av samlingen under titeln ”PENGAR – VANVET – MENING” i Reinbeckhallen i Berlin, kuraterad av Lena Fließbach. Medan närheten till pengarnas historia blev särskilt tydlig i myntkabinetten, erbjöd utställningen i Reinbeckhallen ett ytterligare sammanhang för att förhålla sig till samtida pengakonst. Sådana platsbyten är för en tematisk samling mer än bara etapper i en livshistoria: de förändrar omgivningarna och därmed de möjliga tolkningarna av verken.

Därtill kommer det samarbete med Verband Deutscher Bürgschaftsbanken som pågått sedan 2013. Konst om pengar visas här i en institution vars verksamhet i sig är kopplad till finansiering. Detta samband kan skapa produktiv friktion. Verken vänder sig inte uteslutande till en konstpublik, utan möter en yrkesmässig vardag där risk, kredit och ekonomisk värdering är konkreta arbetsuppgifter.

Även inom högskolekontexten togs temat upp 2026. Den 27 januari höll Tübingens universitet en föreläsning med titeln ”Konst och pengar – Pengarna i konsten” som en del av en föreläsningsserie om relationerna mellan pengar, nattvarden, vetenskap, konst och religion. Temat visar hur långt samlingen sträcker sig bortom frågor om köp och försäljning: till den symboliska förvandlingen av ting och till de övertygelser som ger dem betydelse.

”Originalomslagsbilder”: Från den cirkulerande bilden till objektet
I och med septemberutställningen återvänder ett urval av verk från sin spridning i medierna till utställningsrummet. Sedan oktober 2016 har verk ur samlingen presenterats i serien ”Stiftung & Sponsoring”. Serien omfattar nu 60 bidrag. Det hela inleddes med Michael Timpsons ”A Horse Man Rode Out”. För den nya utställningen har bland annat verk av Katharina Arndt, Thomas Baumgärtel, Dadara, Lex Drewinski, Maria Fisahn, Joachim Froese, Pete Jones, Anne Jud, Helmut King, Slava Ostap Osinski, Maximilian Roganov, Jürgen Schieferdecker, Reiner Schwarz, Jonny Star, Rirkrit Tiravanija, Philipp Valenta och Helmut Zobl annonserats.

Där ligger en spännande särart i detta utställningskoncept. En titelbild måste väcka uppmärksamhet på liten yta. I originalet tillkommer däremot mått, material, yta och rumslig verkan. Ett myntverk uppträder annorlunda än sin fotografi, en collage annorlunda än sin plana trycksak. Utställningen kan därför också ses som en inbjudan att bryta bildcirkulationens hastighet och granska verken på nytt.

Det journalistiska och kuratoriska materialet breddar detta utbud. Webbplatsen dokumenterar inte bara datum, utan redogör även för förvärv, kopplar dem till redan befintliga verk och hänvisar till fördjupande texter om verken. Sammantaget uppstår ett fortlöpande offentligt arbetsprotokoll över samlingen: urvalsbeslut, återkommande frågor och nya konstnärliga metoder blir synliga.

En samling som även berör sina egna villkor
Att syssla med pengar hindrar inte en konstsamling från att själv vara en del av ekonomiska relationer. Även kritiska verk köps, ägs, försäkras och ställs ut. Denna motsättning kan inte lösas genom en moralisk etikettering. Just därför är det avgörande om verken endast tjänar som dekorativ bekräftelse eller om de faktiskt ifrågasätter villkoren för sin egen cirkulation.

Haupt har upprepade gånger betonat vikten av den innehållsmässiga diskussionen. Redan i samlarintervjun från 2016 talade han dessutom om den medvetna utvidgningen till att omfatta digital konst och verk av kvinnliga konstnärer. Mot denna bakgrund kan de nya förvärven från år 2026 ses som en fortsättning på en långsiktig öppning. De utökar inte bara samlingen, utan förändrar också de frågor som kan ställas med utgångspunkt i den.

Samlingen övertygar där den åter öppnar upp det till synes entydiga. En sedel kan vara köpkraft, minne eller skulptur. Ett pris kan förklara något och samtidigt dölja något avgörande. Ett konstverk kan kritisera marknaden utan att stå utanför denna marknad. Ur sådana spänningar uppstår inte någon sluten doktrin, utan en inbjudan att titta noggrant.

För närvarande för dessutom prof. dr Stefan Haupt samtal med den rumänske affärsmannen Alex Bodi, som vill ta utställningen till Bukarest (Rumänien) och visa den för människorna där.

Pengar sätter ett värde på det som går att betala för, särskilt i dagens digitala tid. Samlingen Haupt https://www.Sammlung-Haupt.de riktar just därför blicken mot det som långt ifrån kan förklaras med en enda siffra.